Moses Akatugba var en 16-årig skolelev hemma från delstaten Delta i södraste Nigeria. Han var lättad över att inträdesförhören till gymnasiet var över och han väntade ivrigt på resultaten.
Moses hade som mål att studera till läkare, vilket var nåt som hans döda far hade önskat. Universitetsstudier var en ambitiös dröm för pojken som vuxit upp i anspråkslösa förhållanden. Moses mamma var ensamförsörjare till sina fem barn och försörjde sin familj genom att sälja mat på torget i den närbeleägna staden Effuru.
Unga Moses åkte en söndag i november 2005 iväg för att hälsa på sin moster. Från den resan kom Moses Akatugba aldrig hem. En grupp soldater grep honom. Moses anklagades för att ha deltagit i en stöld av tre mobiltelefoner.
Godtycklighet, korruption och grymhet
I Nigeria är det vanligt att polisen och armén griper människor på gatan. Arresteringarna som Nigerias polis och säkerhetsstyrkor utför präglas dock av godtycklighet. Människor grips bl.a. på basis av sitt bostadsområde och inte på grund av verklig brottsmisstanke. Ifjol fanns det 3000 människor som gripits bara i de tre häkten som Amnesty utredde. Största delen av dem hade inte fått en rättegång eller kontakt med en jurist, läkare eller familjemedlem.
Polisen, armén och rättsväsendet är alltigenom korrumperade. Myndigheterna friger inte nödvändigtvis den arresterade ens efter ett beslut av rätten. Ofta är betalning av mutor den enda möjligheten till frigivning.
Behandlingen i häktet är grym och omänsklig. Sector Alphan, en 15-årig pojke som hölls fången på en militärbas, beskriver för Amnesty ett fall där 50 människor greps i mars 2013 misstänkta för att tillhöra en islamistgrupp. I april frigavs 32 av de gripna och en vecka senare dog 30 av dem i de skador de fått under tortyren. Bara två överlevde.
Tjänsteman med ansvar för tortyr
Amnestys utredare har under flera år följt med situationen i Nigerias fängelser. Tortyr och annan omänsklig behandling blir allt vanligare i dem.
Tortyr spelar en central roll i polisarbetet och de stora polisstationerna har ett specifikt tortyrrum i bruk. Polisen som jobbar i det rummet bär titeln ”tjänsteman med ansvar för tortyr”. Han har en obeskrivlig mängd tortyrredskap till sitt förfogande.
Ashasha beskriver hur man torterar med slag och piskrapp. Offret kläs av, händerna binds fast och huvudet täcks med huva. Då den torterade efter timmar av slag inte mera klarar av att stå upp, tvingas han sitta på nålar och spikar samt tvingas rulla runt i glasskärvor. Medan såren ännu är öppna häller de kall eller het vätska på offret.
En 15-årig arresterad pojke berättade för Amnesty att soldaterna hällde smulten plast över honom.
”Armén torterar på alla tänkbara sätt beroende på hurdana redskap som finns till förfogande.” – En tjänsteman i Nigerias armé
De gripna binds fast med rep i ställningar som ger bestående skador. Skottskador är vanliga och ofta får offren blöda ihjäl utan hjälp. Finger- och tånaglar samt tänder slits ut med tång.
Våldtäkter och annat sexuellt våld är också vanliga tortyrmedel. Kvinnor våldtas ofta redan i det skede då de transporteras till polishäktet. Även de kvinnor som kommer till fängelset för att träffa sin make eller annan släkting löper risk att utsättas för våldtäkt. Under våldtäkterna används ofta flaskor och andra föremål.
Fångarna tvingas se på hur andra fångar misshandlas och avrättas. En man som suttit i häktet i Abuja berättade för Amnesty att han tvingades se på då en kvinna födde i cellen bredvid. Kvinnan måste föda ensam utan någon hjälp. De arresterade tvingades se på hur babyn dog strax efter födseln.
Förhör och ”erkännande”
Moses Akatugba greps på gatan och fördes till en armékasern där han förhördes. Förhöret utgjordes av tortyr och hade ett klart mål: att få Moses att ”erkänna” ett brott som har var oskyldig till.
”Jag trodde aldrig att jag skulle vara vid liv ännu idag”- Moses Akatugba
Först sköt soldaterna Moses i handen. De slog honom: i huvudet, i ryggen. De misshandlade Moses på nytt då han inte kunde identifiera en för honom fullständigt obekant död man.
Moses förflyttades från kasernen till polisstationen i Epkan. Tortyren fortsatte men nu var det poliserna som torterade. De slog honom med djungelknivar och batonger. Han kedjades fast i taket och lämnades där och hänga i flera timmar. Poliserna slet med tång ut hans finger- och tånaglar.
Moses nekade hela tiden till brottet. Han var dock tvungen att underteckna två falska ”erkännanden”. Annars skulle tortyren aldrig ha tagit slut.
Domen
Moses satt åtta år i fängelset utan rättegång. Till slut ordnades en rättegång år 2013. Den var orättvis: domen baserades endast på de under tortyr framtvingade ”erkännandena” samt på ett motsägelsefullt vittnesmål av det påstådda brottsoffret. Slutresultatet av rättegången var att Moses dömdes till döden.
Då du läser denna text sitter Moses, som nu hunnit bli 25 år, i fängelset i Okere på de dödsdömdas avdelning.
De förra skolkamraterna har studerat och utexaminerats till sina yrken. Moses väntar på att bli hängd.
Finns det nåt hopp för de torterade?
Amnesty International vänder inte bort blicken ens då brotten mot de mänskliga rättigheterna blir för grymma att se på, för otäcka att läsa.
Historierna som de torterade nigerianerna berättar är sannhistorier som vi inte skulle vilja höra. Tack vare denna information kan vi ändå arbeta för att verkställa de mänskliga rättigheterna: människor överallt i världen vädjar för att Moses Akatugbas dödsdom upphävs och kräver att den nigerianska regeringen agerar för att få ett slut på tortyren.
Moses kan inte själv påverka sin egen situation men vi har den möjligheten.
Tack för att du läste denhär historian till slut. Du vet vad du skall göra.