En regnig januarimånad, dagarna har precis börjat bli längre. För precis 10 år sedan beredde sig den finländska aktivisten och människorättsförsvararen Jyri Jaakkola på att resa till Mexiko.
Det blev Jyris sista resa. Han sköts till döds i samband med en attack mot en biståndskonvoj den 27 april 2010. I attacken dödades också människorättsförsvararen Bety Cariño.
Tio år senare reser Eve Jaakkola från Tammerfors till Helsingfors för ett besök på utrikesministeriet. Hon undrar om staten på något sätt kunde beakta att det har gått ett helt decennium sedan hennes son sköts till döds utan att de skyldiga har straffats.
En kultur av straffrihet
Jaakkolas liv har förändrats mycket under de här åren. Hon har blivit änka och gått i pension, och nu är det vänner, släktingar, frivilligverksamhet och aktivt motionerande som ger rytm åt vardagen.
”Jag kan inte påstå att jag alltid har varit en idrottsfanatiker, men nu börjar jag kanske redan vara det”, skrattar Jaakkola.
En stor del av vardagen upptas också av utredningen av Jyris öde. Jaakkola vill att Jyris mördare ska ställas inför rätta. Vid sidan av olika möten utreder hon diverse saker och kontaktar myndigheter, påverkare och sina mexikanska advokater per e-post och med videosamtal.
”Jag ids inte alltid ens för mina vänner göra reklam för hur stor del av mitt liv det är. Till all lycka förhåller man sig mycket vänligt till mig, rentav med värme, både i Finland och i Mexiko.”
“I Mexiko har jag ändå inte känslan av att vara på samma sida som myndigheterna. Bakom den vänliga fasaden verkar det inte finnas någon genuin vilja att ta itu med mordet på Jyri.”
I Mexiko råder det en kultur av straffrihet. Mord förblir outredda och skyldiga ställs inte inför rätta, precis som fallet är med Jyri och Bety. Jaakkola upplever att situationen inte alls har gått framåt under dessa tio år.
”En klar orsak är att det inte finns något vittnesskydd. Det här fallet har vittnen, men de vågar inte träda fram och vittna. Jag har börjat inse att det här kanske inte ger sådana resultat som jag en gång trodde eller inbillade mig”, konstaterar Jaakkola.
“Vi vet vilken grupp som ligger bakom gärningen. Jag tänkte att det ju måste kunna bevisas.”
Allt som allt misstänktes 14 personer för morden på Jyri och Bety. Sex av dem häktades aldrig. Av de sju som häktades frigavs två på grund av brist på bevis och för fyra av dem pågår rättegången fortfarande. En av dem är redan död.
Under dessa tio år har endast en person blivit dömd.
”Han var 17 år gammal när attacken inträffade. Det förvånar mig hur de nog har hittat bevis mot honom, men inte mot de andra. Han fick helt klart agera syndabock, för att han på grund av sin ålder också fick en kort dom.”
Samma mål, olika metoder
I moderns ögon var rättvisa det viktigaste för Jyri. Kärnan i hans aktivism var att var och en överallt i världen ska ha rätt till ett tryggt och människovärdigt liv.
Eve tror att hemmet nog påverkade Jyris tankar och värden, men sonens sätt att agera innebar också utmaningar för modern.
”Nånstans i fjärran hade vi samma mål, men metoderna och forumen för att nå dem var olika. Visst lyfte Jyri också fram mycket sådant som jag inte ens hade kommit att tänka på. Jag lärde mig mycket medan han ännu levde, men också efter hans död.”
Man kunde inte ana vart livet skulle ta Jaakkola efter Jyris död.
”Det är svårt att använda ordet överraskande, för allt det här har varit en enda överraskning. Först faller hela världen samman och sedan börjar den ta sig samman igen på ett nytt sätt. Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle hamna eller gå med – eller till viss del få gå med – i något sådant här.”
”Man kan inte undgå att märka eller uppleva positiva saker. Eller kanske man kan, men jag har varit öppen för både sorg och glädje.” Glädje i livet får hon från Jyris vänner, som Jaakkola till stor del bekantade sig med först efter sonens död.
Nyligen har de till exempel planerat evenemang i anknytning till 10-årsminnet av Jyri.
”Jag har ofta själv tänkt det så att Jyri lämnade sina vänner åt mig. Som livräddare.” Nu närmast kommer Jaakkola att lyfta fram situationen i Mexiko vid den interamerikanska människorättsdomstolen. Hon drömmer också om att göra något som rör Jyris liv och död, inte bara ur ett rätts- eller samhällssystemsperspektiv.
”Det ska vara något för mig själv och människor som står oss nära. För egen del hoppas jag fortfarande på ett aktivt liv framöver där jag också kan bidra till samhället och världen. Lämna ett eget spår. Det kan gå ut på olika former av frivilligverksamhet”, reflekterar hon med leende.
Lönar det sig att offra sin egen säkerhet för att nå samhälleliga mål? Det är något Jaakkola har tänkt mycket på.
”Skulle det ske något gott i världen utan människor som sätter sin egen säkerhet på spel för en viktig sak? Ska allt förtryck få fortsätta för att ingen vågar resa sig och riskera sitt liv? Det är en mycket svår fråga för mig”, säger Eve.
”Det är klart att man också prövar sig själv när man grubblar över om man ska ge sig av eller tänka på sin egen säkerhet. Jyri var redo att ge sig av.”
Text: Iina Lindeman
Bild: Tomi Asikainen