Plötsligt var världen annorlunda. Gatorna tömdes och vi retirerade till våra hem. Det hotande coronaviruset synliggjorde våra rättigheter: allas rätt till hälsa tvingade regeringen att begränsa vår rätt till fri rörlighet och att samlas. Trots dessa åtgärder kommer många att insjukna och dö. Följderna är oberäkneliga.
Pandemins grymma följder
De senaste veckorna har vi märkt hur olika viruset berör olika människor. En del har kunnat jobba på distans, andra har varit tvungna att i frontlinjen hålla samhället fungerande.
Undantagstillståndet har träffat allas vardag hårt, men allra hårdast har det påverkat dem vars situation redan tidigare har varit besvärlig.
Pandemins konsekvenser på överbelastade flyktingläger i Grekland, där tusentals människor delar en vattenpost och ingen hälsovård finns att tillgå är grymma.
De är grymma för dem som är inlåsta i Irans eller Pakistans överfyllda och till sina förhållanden omänskliga fängelser. Och för människorna mitt i krigen i Afghanistan, Yemen eller Syrien, som förutom viruset även måste vara rädda för bomber.
Omvälvningen ännu framför oss
Om coronaviruset gungar om hela världen kommer den globala uppvärmningen att skaka och omvälva den inom en nära framtid. I välfärdsfinland har vi ännu mat och elektricitet. När klimatkrisen slår till ordentligt kommer stormar, översvämningar – och hetta att orsaka ett permanent undantagstillstånd, och då kommer det att vara brist även på dessa. Också i Finland.
Den globala uppvärmningen, en ökad ojämlikhet och en på grund av dessa faktorer ökande migration bildar en farlig kombination. På den måste vi reagera så länge den går att kontrollera.
Sårbara samhällen
Vi på Amnesty kommer därför att satsa på just dessa frågor: vi kräver ett kolfritt samhälle, vi kräver ett tillräckligt utkomststöd och vi kräver att asylsökande och flyktingar behandlas som människor.
Jag tror att vi är på rätt väg. Coronaviruset är en bra påminnelse om hur sårbara våra samhällen är då deras grunder skakas om av förändringar.
Den största omskakningen är dessutom först på kommande.
Text: Frank Johansson, verksamhetsledare, Amnesty Internationals Finländska sektion
Illustration: Oona Raadelma